en otrevlig kombination av en icke-existerande självdiciplin, svindålig planering, bristande intresse, min lärares fullkomligt knäppa idéer på seminarieppgifter och en gnutta otur ligger jag i min säng och vältrar mig i ångest över ATT MITT JÄVLA ARBETE FORTFARANDE INTE ÄR KLART! försöker komma på bra ursäkter att inte komma till skolan, allt i från att stoppa upp fingrarna i halsen (har aldrig gjort det och har dessutom grov spyfobi. fattar ni vilken desperat handling från min sida?) eller magförgifta mig till att slå ut en framtand och inte kunna medverka. men djup inom mig vet jag att jag inte kan fly min historia. nu ser jag fram emot en kalasnatt i med min historiabok. klassiskt och tragiskt.

mvh en sårbar delfinbebis i sidenpyamas

tapper segerpose.

jag lyssnar nästan inte på musik längre.

lyssnar på ljudböcker i stil med hobbiten, narnia, harry potter (............ fint), soundtrack till pompösa filmer eller uteslutande klassisk dryg musik. härlig blandning. men om jag lyssnar på musik så blir det detta:

gullisarna i fleet foxes är precis lika bra som för tre år sedan och jag tog dess texter lite too deep, iron and wine är min nästan bästa (lyssna på die på youtube och naked as we came, den är en av mina favoritlåtar) ray lamontage fick bäste puppen jesper mig att lyssna på våren 09, mumford and sons finns det inte en jävel som inte hört dem, kings of leons platta aha shake heartbreake är BÄST det nya lite sämre, jose gonzalez tror jag är en jättebra vän (plus i kanten för bra musik liksom. hahaha) och slutligen bon iver. alltså bon iver. det bästa jag vet.

alltså inga nya coola släpp, eller något nytt alls typ. grejer jag lyssnat på i evigheter känns det som. men det är bra.

bör tilläggas att jag övertalade min danslärare att göra en dans till iron and wine när jag gick mitt sista år. alla hatade den MEN JAG VISSTE BÄTTRE (BITCHES!!!!!!!!!!!!)

sedan jag tog ut min p-ring har jag, som innan alltid varit nästan fullkomligt opåverkad, blivit ett mensmonster. utan att överdriva. har slagits, tryckt upp folk mot skåp, försökt rycka upp en 1,5 meter lång planta från en kruka för att kasta i huvudet på vendela, gråtit, spytt och liknar mer frankensteins monster än mig själv.

för er som inte känner mig, nej. jag är inte aggresiv i vanliga fall. eller elak. eller hetsig. osv.

JAG. ÄR. SNÄLL!!!!!!!!!!!!!!!

jag har nu gått med i iphone-klubben. och därmed instagram-klubben. känns fränt, fräsigt, kaxigt och coolt. har ett fett bra lov.

hänger med fjunet

är besatt. har utvecklats till en tvättäkta makeup-junkie. inte bra.

jag är en person som inte får så mycket finnar. någon gång ibland kanske, men överlag inte så mycket. sen så tycker jag väldigt mycket om att klämma pormaskar/finnar. typ det roligaste som finns.

ibland får jag små ryck, och desperat klämmer sönder hela mitt ansikte, fast det inte finns något att klämma på. ett par timmar senare tänker jag alltid samma sak. varför lär jag mig inte av mina misstag?

nu ser det ut som om jag är väldigt finnig. FAST JAG INTE ÄR DET!!!!!!!!!!!!!!

drygt.

har en gottmumsig blåsjävel också. här är min gottmumsiga blåsa:

vad jag ej förstog när jag tog bilden och sedan skulle släppa ner läppen var att en stor sträng saliv åkte ner i knä på mig.

har jag nämnt att martin "e-type" eriksson (haha) är det bästa jag vet? om inte, nu vet ni. ska lära mig hans dans-bruds moves.

(för prick ett år sedan!)

fredagseftermiddag har jag sedan augusti stått och bankat på en plåtbit. en formlös bucklig bit som mest har sett ut som en missbildad metallskål man gjorde på träslöjden i tvåan.

men denna missbiladede plåtbit har nu blivit den vackraste av alla vackra fickpluntor. stoltheten sväller när jag ser den.

den ska nog få ett dubbelnamn och en hedersplats på fönsterbrädet.

för tredje året i rad kan jag med stolthet lägga upp min årliga jul-bild. älskar den. god jul mina söta små pullhönor

haha.

efter rudbeck, upp vid kyrkbacken, vägen vid kyrkogården, förbi den röda pettson och findus-gården med höns och slutligen upp vid skultunavägen. genom slask, grus, och om jag har tur, snö går jag den vägen med mina doctor martens. ibland när jag tittar ner på mina fötter är mina skor välsnörade, oftast om jag håller på att komma i tid till skolan. fast mest så är de okutna med snörerna i fel hål. om jag och mina skor fortsätter skultunavägen upp, så kommer vi hem till sara. om vi svänger upp innan så kommer vi hem till mig.

alla dessa otaliga gånger jag och sara gått hem tillsammans så är det inte sällan hon blir arg när vi kommer till en skylt som konstaterar att falkenbergska kvarnen ligger där (som är en restaurang som ligger lite pittoreskt vid ån). förutom namnet på restaurangen, så har de en liten kanin på en plåtskiva som hänger under. varför vet man inte.

hon blir så jävla förbannad på kaninen så att det finns inte. den har inget där att göra. det finns inga kaniner i närheten, de serverar inte kanin, huset är inte byggd på en massa kaninhål, det finns helt enkelt ingen speciell koppling till kaniner helt enkelt. och detta stör sara något otroligt.

men idag när jag gick hem, så upptäcker jag att kaninen är borta. någon har tagit ner kaninen.

om det är falkenbergska kvarnen själva som insett att ha en kanin är ganska befängt och ologiskt och taigt ner den, eller någon människa som sara som inte står ut med kaninen längre och tagit saken i egna händer, eller kanske stulen av en kaninfantast.

jag vet inte. men det är att konstatera att kaninen är borta. hör du det sara?

klipper ut dödsannonser för husdjur och lyssnar på det bästa liveframträdandet från musikhjälpen. dödsannonser för husdjur är nästan det sorligaste jag vet.